Recension
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar, del 3; Döden
Författare: Jonas Gardell
Utgivningsår: 2013
Genre: Skönlitteratur
Sidor: 291
Den hemska AIDS-epidemin, även såkallade ”bögpesten” har
kommit till Sverige och homosexuella män pinar till döds. Medans folk förskönar
och sitter med sitt fredagsmys händer hemska saker innanför dörrarna. Unga män
får kramper, magsmärtor och skriker med röster som folk låtsas att inte höra.
De sätts in på ett sjukhus alldeles ensamma där de blir förnekade och fördömda.
Doktorer med skyddsdräkter är i det flesta fall det enda människor männen får
se. När de har skrikit och plågats till döds läggs de i svarta sopsäckar,
glöms bort och kastas iväg. Vårt kära gäng Bengt, Paul, Seppo, Lars-Åke,
inklusive Rasmus och Benjamin som vi lärt känna i de förra delarna, har blivit
smittade. Frågan är bara vilka av dem som överlever, och vad som är värst; Att
dö och glömmas bort, eller att leva vidare utan sina älskade?
Jonas sätt att skriva griper tag i själen för att han beskriver varenda liten handling så detaljerat och man känner hur det smärtar i hjärtat. Hans formuleringar berörde mig så oerhört mycket och historien fick mig att bli rasande på alla människor. Det värsta är att allt som händer i boken faktiskt har hänt på riktigt, och dessutom i det land vi bor i. Jonas är den enda författaren som faktiskt har tagit tag i allt det jobbiga från 80-talet, skrivit om AIDS-epidemin och vill minnas de män som förtjänade ett bättre liv. Hela Pauls ”familjemedlemmar” blir så förändrade i denna del. Plötsligt svär Benjamin, som aldrig har svurit i hela sitt liv. Alla blir smittade och jag kan säga att vissa personer från gänget kommer att dö, men vilka de är, det tänker jag inte avslöja.
Det här är en av de böcker man bara måste läsa. Budskapet är så viktigt och när du läser trilogin är du en av de som bidrar till att männen inte glöms bort. Jag grät så fruktansvärt mycket, men det var det verkligen värt för att ha fått möjligheten att resa in i 80-talet, och få minnas de människor som förtjänade ett bättre liv. Trots alla tårar och trots all smärta, så känner man av den villkorslösa kärleken genom hela resan. Att bli dömd för sin sexuella läggning som karaktärerna blir gör så obeskrivligt ont. Men att dessutom bli utkastad av sin familj, instängd i ett rum, sedan plågas till döds samtidigt som man får se sina älskade dö, för att till sist kastas iväg och glömmas bort… går det ens att föreställa sig? Hela HBT-ämnet är något som berör mig djupt, så detta är en bok som har gripit tag i min själ, och hela mitt hjärta. Slutligen; var förberedd med flera stycken servetter, för jag garanterar dig att du kommer börja gråta.
This book (Don’t ever wipe tears without gloves) does not
exist in english, which is really sad because it’s such an important story. But
i’ve heard that they’re trying to make a english version of the movie in
America. Here is a trailer from UK with subtitles:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar